Jag har förmånen att varje dag passera gången mellan Stockholm centralstation och tunnelbanestationen med samma namn. Det är en härlig plats som leder tankarna till andra metropoler och urbana miljöer som Gdansk, Bratislava och de centrala delarna av Detroit.
Där har ett gäng som vill sprida sin egen version av Jesus och himmelriket valt att placera ut sina ambassadörer. Nämligen de som kallar sig Jehovas Vittnen. Och det gör mig så förbannad. Dels för att de står för en mer än vanligt skruvad variant på kristendomens redan rätt utflippade budskap. Dels för att de gör sin marknadsföring så innerligt dåligt. Kommunikatören i mig lider.
De står i princip bara där. Med tidningar i fyrfärg i varierande stadier av distans från kroppen. De ungdomligaste och mest framåt vågar sig på att nästan sträcka ut armen halvvägs i en ansats att anmoda en medmänniska att ta ett exemplar. De äldre däremot håller tidskrifterna tätt mot kroppen som om själva syftet var mer att skydda Gud från de otrogna. Det är allt de gör.
För egentligen är de inte sådär otroligt intresserade av att fler ska ansluta sig eftersom det enligt deras tro bara är 144 000 troende som får respass till himmelen på den inom kort kommande domedagen. Tacka fan då att man som individ inte vill ha fler folk i livbåten även om församlingen ser ett värde i att växa.
Men det här kanske är en ny grej som är värd att testa av andra? Människor med synnedsättning kan recensera film. Invandrare kan knacka dörr och propagera för SD:s politik. Aftonbladet kan börja skriva om nyheter.
Bonusinfo: Jehovas Vittnens samlingssalar brukar prydas med benämningen Rikets Sal. Ett anagram på de orden är skitarsle. Det tycker jag är kul.