Ilska är en märklig känsla. Jag har aldrig ansett mig själv vara en person som blir arg. Aggressivitet, ilska och utbrott har inte varit min grej. Tvärtom har jag alltid identifierat mig som en lugn människa. En som inte brusar upp. En som tänker rationellt. En som ser ner på de där kontrollösa impulsmänniskorna som inte kan hantera sina känslor på ett socialt sätt.
Men jag hade fel. Jag blir också arg. Vilket kanske den här bloggen har varit en slags konstig ventil för. Här har det varit mycket ilska och aggressiva skrivelser om det ena och det andra. Och det var okej. För det var lite på låtsas. Jag överdrev ju, för att det skulle bli lite roligt. I det verkliga livet, där var jag aldrig arg.
Men som jag var arg.
Och som det kom ut.
Med ett millimeterkort tålamod gormade och skrek jag. På mina barn. Tog tag i dom. Hårdhänt. Rev och slet. Det var otäckt. För mig och garanterat för dom. Sen kom såklart skammen. Vadfan håller jag på med? Och lika fort kommer förträngningen. Det fanns alltid en ursäkt. Och ett löfte. Det där gör jag aldrig om. Nu får det vara nog. Nu slutar jag. Nu blir jag en lugn pappa.
Och så blev jag arg igen. En gång. Två gånger. Fler gånger än jag vågar minnas.
Det var inte okej någonstans och jag började tänka på att jag måste göra något åt det. Men ni vet hur det är, vardagen kommer emellan. Som tur kom inte vardagen emellan för min fru så hon gjorde något åt det. Hon letade upp en KBT-psykolog och bad mig ringa.
Istället för att blogga ilsket om trivialia har jag gått i terapi en gång i veckan. Med risk för att det låter som taget ur en klyschartikel ur en veckotidning så var det det mest fantastiska jag någonsin har gjort för mig själv.
Det märkliga med terapin är att det enda jag gjorde var att prata. Jag fick rätt frågor och svarade så bra jag kunde förmå mig. I praktiken satt jag och förklarade för mig själv hur jag mådde och vad jag tyckte. Det var en oerhört märklig upplevelse som nästan kändes rent fysiskt.
Nu har jag slutat i terapin och är inte längre en lugn person. Nu är jag en arg person. En person som vågar vara arg. En som inte förknippar ilska med svaghet, kontrollförlust och framför allt SKAM. Nu vet jag vad det är som gör mig arg. Och jag tillåter mig själv att bli det. Men det bästa är att jag inte längre behöver bli arg på mina barn. Eller jo. Någon gång ibland blir jag fortfarande arg på dom när dom gör dumma saker som inte är ok, men mitt tålamod är numera omfångsrikt som en ocean. Och när jag blir arg är mitt beteende väsenskilt. Jag har inte tagit i mina barn med ilska på väldigt väldigt länge. Nu har jag mer kontroll och låter inte ilska och skam trissa varandra i en ond spiral.
Genom att tillåta mig själv att vara arg har jag blivit så lugn som jag trodde att jag var förut. Jag har blivit gladare. Mer positiv. Mer självsäker. Mer jag.
Terapin var min frus bästa present till mig någonsin. Det och hennes sätt att hantera hela situationen och att tro på mig. Tack Jenny. Jag älskar dig.